You are here
Hem > Åsikter > Assassin’s Creed

Assassin’s Creed

“What the fuck is going on?” är en mening som Michael Fassbenders karaktär Callum Lynch stöter ur sig medan han släpas ut ur sin cell tillbaka till den högst skräckinjagande nytolkningen av Assassin’s Creeds Animus. Det är utan tvekan filmens mest självironiska replik för jag satt och gnuggade mina tinningar i misstro över filmens sörjiga hopkok av korkade och samtidigt onödigt överförklarande samt Mcguffin-drivna handling. Verkligen Assassin’s Creed, vad i helvete är det som pågår?

Michael Fassbender som Aguilar.
Michael Fassbender som Aguilar.

Assassin’s Creeds handlar till stor del om att besöka dåtiden och uppleva historiska platser med en liten extra sci-fi-skruv genom Animusen. Fokus är på lönnmördande, spektakulär parkour och action. Vid sidan av detta har vi det övergripande berättelsearket som håller ihop de händelser som sker i nutiden. Justin Kurzels film har riktat om nästan allt rampljus mot nutiden. Där spelen har en 80/20-split har filmen en 30/70-split till nutidens fördel. Assassin’s Creeds röda tråd är intressant men man kan ifrågasätta hur klokt det var att våldsamt tvinga ner i två 20-timmarsspels berättelser i en liten tvåtimmarsburk. Filmen är en enda stor och brutal Assassin’s Creed-lore-dump. Har man koll på spelserien blir man förvillad av det intensiva upplägget och har man inte koll kan jag bara föreställa mig hur förvillad man skulle bli.

Väldigt kort förklarat handlar filmen om Callum Lynch som blir kidnappad av Abstergo-stiftelsen eftersom han är blodsarvinge till medlemmar i assassins-ordern. Abstergo som är en del av Tempelväktarna är ute efter hans förfaders minnen eftersom det kan leda dem till artifakten känd som äpplet från Edens lustgård. Detta är något assasinerna vakat och försvarat genom århundraden eftersom denna tingest av någon anledning kan ta bort mänsklighetens förmåga till fri vilja. Detta skall uppnås genom att man låter Callum uppleva sin förfaders minnen via Animus-maskinen för att se vart artifakten håller sig gömd.

Allt låter väldigt märkligt när det rusar mot en i godstågtempo till skillnad från i spelen då man långsamt fick smälta historia, intriger och förräderi. Även spelens bakomliggande sci-fi-konstigheter sjunker in följsamt i spelform medan det upplevs som en magisk Mcguffin utan vett och reson i filmen. Filmen går även konstant omkring med ett stenansikte. Det är väldigt lite utrymme för lättsamhet och avväpnande komik. Assassin’s Creed vill vara oerhört seriös samtidigt som dess premiss är otroligt svår att relatera till och många situationer rentav korkade.

Apropå korkat så kände jag mig oerhört skeptisk när jag såg Animusen i första trailern. Lyftkrans-makeovern som filmbolaget gett den kändes milt sagt underlig men jag valde att inte låta det störa mig. Det kvittar om Callum lyfts upp av en stor kran istället för att ligga på en säng. Vad jag då inte visste var hur otroligt mycket Animusen skulle användas i filmens actionsekvenser när den tog Callum på en virtuell resa och lät honom uppleva Spanien anno 1492 som sin förfader Aguilar.

Det ser störtlöjligt ut när Aguilars rörelser inne i Animusen imiteras av Lynch. I bland rullar kranen omkring honom på golvet, när den spanska förfadern bestiger hus hissar den mekaniska armen upp hans ättling mot taket medan vi ser honom klättra på någon märklig hologram-dimma inne i Animus-hallen. Filmen har en dålig ovana att ofta klippa oss ur Spanien och in i Animus-salen och sen tillbaka igen, allt för att ständigt påminna oss att Callum är kopplad till maskinen.

Jag hade helt ärligt föredragit speltolkningen där han legat på en brits för att t.ex. då och då få se glitchar eller desynkronisering ske inne i det virtuella Spanien. Det hade kunnat ge filmen en tydligare visuell prägel och framförallt hade det inte sett så jäkla fånigt ut som när en barbröstad arg Fassbender ålar runt på ett sterilt labbgolv med sammanbiten min och klättrar på på virtuella hallucinationer. För att inte tala om all bloom. Åh herre min skapare vad mycket skarpt ljus och s.k. bloom filmen tillämpar. Spelbranschen visste när gränsen var nådd och slutade överanvända bloom för nära ett decennium sedan men Assassin’s Creed har prompt bestämt sig för att återuppväcka denna ögonbrännande gamla trend.

assassins-gallery-gallery-image

Det finns tre-fyra actionsekvenser i filmen och även om de är snyggt filmade och i överlag väl koreograferade känns de högst otillfredsställande. Assassinerna dödsbalett engagerar mig inte men värst är filmens andra fula ovana att kasta mig och Callum rätt ur cliffhangers i slutet av alla actionmoment. Varje historisk konflikt som drar blod avslutas oftast med att Aguilar gör något dödsföraktande och i samma ögonblick desynkroniserar Callum med Animusen utan att vi får se vad som hände med hans förfader. Assassin’s Creed ger en actionälskare ständigt blueballs och verkar märkligt stolt över det varje jäkla gång och samma sak kan sägas om filmens (anti)klimax som inte kan beskrivas annat än fullkomligt otillfredställande.

Långvarigt bruk av Animus-apparaten kan leda till hallucinogena bieffekter kallat “bleed” där nutid och dåtid överlappar i Callums ögon. Här hade filmen ett lysande tillfälle att låta oss se Callums galenskap ta vid och låta honom kämpa och ifrågasätta vad som är verklighet eller ej. Att verkligen ge högst kapabla Fassbender en chans att skådespela och stråla likt alla bloom-effekter som omger honom. Istället nöjer sig filmen med att låta oss se stackarn skuggboxas med CGI-fantomer inne i sin cell och då är det inte helt osökt att åter säga “What the fuck is going on?”.

Kommentarer

Kommentarer

Leave a Reply

Top