You are here
Hem > Åsikter > La La Land

La La Land

När jag för första gången såg La La Land under Lucia Movie Night i december tyckte jag den var bra och hade definitivt tyckt om min filmupplevelse men det var inte förrän dagen efteråt när musiken började lämna mina läppar när jag gick omkring hemma som jag insåg hur pass berörd jag blivit av filmen. Sen kom allt på en gång. Jag började hysa stor kärlek till musiken vars toner sitter som en smäck samtidigt som jag på allvar började reflektera över den mysmelankoliska historia som La La Land berättar. Jag tror inte jag kan hitta en enda dålig melodi i den här filmen och enbart ur det perspektivet kan det här vara en av de bästa musikaler jag hört som märkbart spelat på samtliga mina känslosträngar. Att det är min favoritfilm från 2016 råder det inte längre några tvivel om.

Startnumret “Another Day of Sun” är en optimistisk och nästan naiv kampsång om att söka lyckan i Hollywood och aldrig ge upp. Det är ett vackert koreograferat sång- och dansnummer på en motorväg runt Los Angeles som visar upp ett drömskt, färggrant och smogfritt Los Angeles, framfört av drömmare för drömmare och den innehåller entusiasm som är svår att inte bli smittad av. Det är ett klassiskt storslaget musikalnummer i modern regi med mycket energi och glädje och fungerar som perfekt tematisk öppning.

Another Day of Sun. La La Lands starka inledning.
Another Day of Sun. La La Lands starka inledning.

På äkta musikalmanér fungerar även sång- och musiknumren som ledmotiv filmen igenom då man ständigt kan höra hur bekanta och modifierade toner snirklar sig runt i bakgrunden och i andra stycken för att belysa sinnestämningar och pågående teman. Musiken vandrar hela tiden en elegant balansgång mellan klassiskt och modernt där simpla lättsamma melodier från en svunnen tid går hand i hand med svängiga jazztoner.

Filmen är en historia om känslor i fyra akter där vi får följa två drömmare, se hur deras romantiska möte påverkar varandras liv, drömmar och livsmål. Dessa två är jazzälskaren och samtidigt coolt sardoniska Sebastian spelad av Ryan Gosling samt energisprudlande Mia med skådespelarambitioner som Emma Stone blåser liv i med bravur.

Ryan Gosling och Emma Stone

Halva skälet att filmen fungerar så väl som den gör är på grund av personkemin mellan Gosling och Stone är i toppklass. Deras individuella prestationer är övertygande men det är som ett par de skiner och man känner för dem i ur och skur. Filmen blandar friskt mellan musiknummer och helt vanligt skådespelande och Stone och Gosling hanterar både aspekter väl. De två är inte drillade dansare likt Gene Kelly eller Debbie Reynolds men det gör inget då sång- och dansnummer som “A Lovely Night” framförs med sådan charm och självsäkerhet samtidigt som det hjälper oss se kärleken gro mellan de två på duken. Tillsammans dansar de igenom filmens väl genomtänkta tempo med stor träffsäkerhet vad gäller både att leverera komik och drama ända fram till den fenomenala slutakten som träffar hårt i mig som åskådare.

Det Hollywood de två rytmiskt vandrar igenom presenteras som en dröm, en utopisk Hollywood-vision, och det görs genom filmens nästan surrealistiska dansnummer och visuell produktion. Det är så övertygande att man nästan glömmer att filmen utspelar sig i ett modernt L.A. och inte på 50-talet. Inledningsvis duggar “Singing in the Rain”-vibbarna tätt vad gäller allt från stil, presentation och hur läppsynken inte är 100 procent korrekt men samtidigt som synken blir mer korrekt börjar även tonerna stegvis gå i moll.

Detta är det briljanta med filmen. Den packar in en ganska cynisk och dyster världsbild i vackra och glada låtar, något man inte blir riktigt varse om såvida man inte spetsar öronen noggrant första gången man hör dem. Sida vid sida med musiken kan man även se hur filmens färgpalett långsamt går från muntra bjärta färgtoner till mer sorgsna pasteller som slutligen mynnar ut i ett otroligt lågt färgspektra. För mig representerar detta hur verkligheten sakta men säkert börjar sippra in i drömlandskapet som Sebastian och Mia lever i. Det är en signal till de två att vakna upp. De tvingas inse faktum när dimman börjar lätta runt la la land att livet handlar om mer än drömmar, att man inte kan leva i fantasilandskap och att livet inte alltid är en dans på rosor. Det är en bitterljuv Hollywood-historia om när behovet av pengar tvingas vägas med behovet av konstnärligt uttryck och hur det i sin tur börjar lägga sig som en skugga över människors förhållande.

När det starkaste färgspraket lagt sig fortsätter regissören Damian Chazelle att använda det maffiga Cinemascope-formatet för att ge oss det mer breda perspektivet som La La Land kretsar kring. Filmen kunde så lätt blivit en glad men inte så tänkvärd bubbla som glamouriserade Hollywood och ville minnas tillbaka till 50-talets filmskapande men lyckligtvis ville Chazelle mer med sin film då han valde han att spräcka bubblan vilket i sin tur ger precis allt i filmen mer mening och lager att reflektera kring.

Filmen visar hur den nobla aspekten av kreativitet ofta i längden ignoreras i förmån till att många istället fokuserar sig på monetär vinning i industrin medan man lämnar självaste konsten som ursprungligen drev en bakom sig. Vare sig man vill eller ej.

Det är en gripande berättelse om att anpassa och inte anpassa sig och de fördelar man kan få däremellan. Los Angeles är marknadsfört som drömlandet, det är en stad byggd av drömmar, ett la la land, men ofta glömmer vi alla de drömmar som staplas på varandra men som aldrig blir verklighet.

La La Land är ett kärleksbrev till Hollywood men även en påminnelse om att lika enkelt som filmstaden kan uppfylla drömmar kan den också med enkelhet krossa dem. Den berättar att drömmar kan ha ett pris. För även om livet rullar vidare i la la land får man tyvärr inse att man inte alltid uppnår sina drömmar på det viset man först trodde.

Kommentarer

Kommentarer

Leave a Reply

Top